Efter 16 år som tränare på elitnivå väljer nu herrlagets assisterande tränare Stefan ”Bagarn” Smedberg att avsluta sin tränarkarriär. Han har gjort en lång resa i föreningen och varit med i både framgång och motgång. Uppflyttningen till SSL blev därför ett värdigt slut!
År 2000 anslöt en liten kvick vänsterforward till Warberg från Västerås. Stefan Pettersson som han hette då var en duktig målskytt och en riktig spjuver på plan. Efter en säsong som spelare, där det slutade med finalförlust mot Haninge, tog han över som tränare bara 33 år gammal. Första säsongen i båset slutade med en förlust i kvartsfinalen mot Balrog. Andra säsongen tog sig Warberg till final som spelades på Hovet mot Pixbo, och där föddes en lång och innehållsrik tränarkarriär.
Fem framgångsrika år i Schweiz och Alligator Malans följde, och sedan var han tillbaka i Warbergs bås 2010. Han har fått lämna, och han har kommit tillbaka. Det blåa hjärtat går inte att ta miste på. Han har varit både huvudtränare och assisterande tränare, likt de två senaste säsongerna bredvid Kent Göransson. Utöver sin roll som tränare i herrlaget har han varit anställd i klubben som ungdomsansvarig, och detta lämnar han nu för nya utmaningar i arbetslivet.
Stefan, berätta hur det känns att lämna tränarjobbet efter så här många år?
Naturligtvis gör jag det med blandade känslor. Att vara tränare för herrlaget i Warberg kan vara himmel eller helvete, och jag har upplevt båda sidorna. Det har varit fantastiskt att få jobba med så många innebandyspelare. Det skiljer sig väldigt mycket på hur ledarskapet ser ut nu jämfört med när jag började min karriär, men det har varit en utmaning som varit otroligt stimulerande. Borde kanske skriva en bok om alla roliga, tråkiga och dråpliga händelser jag upplevt genom åren. Skulle till exempel kunna fylla ett helt kapitel med saker jag och Herr ”Bult” Larsson har upplevt tillsammans! Tycker dock de två senaste åren varit otroligt roliga och vi har haft en härlig grupp att jobba med jag och Kent. Hade förutsättningarna vid sidan om innebandyn sett annorlunda ut hade jag gärna fortsatt arbetet vi påbörjat. Vill även nämna mitt jobb som ungdomsansvarig. Där kände jag mig däremot färdig. Ungdomarna och ledarna har varit fantastiskt att jobba med. Jag brinner för att ge alla killar och tjejer rättvisa och lika förutsättningar att bli så duktiga som dom har potential att bli. Att de även får en möjlighet att spela innebandy och utvecklas i en miljö utan toppningar och utslagningar. För att detta skulle vara möjligt tog jag fram en ungdomspolicy som jag är stolt över. Jag vill passa på att tacka Pelle Körberg, vi har under årens lopp bollat många tankar och idéer om ungdomsinnebandy och han var en stor hjälp för arbetet med policyn. Ska man jobba med dessa frågor måste man ha 100% energi till detta, och det har jag inte längre.
Vilka är dina starkaste minnen från karriären?
Som ledare är det några händelser som bitit sig fast. Mitt starkaste personliga minne är när jag blir uppkallad av styrelsen som säger att jag inte har spelarrådets förtroende och fick lämna laget fem dagar innan seriestart hösten 2012. Detta tog mig väldigt hårt och mitt självförtroende fick sig en ordentlig smäll. Kan fortfarande ibland fundera över vad och varför detta hände. Sista matchen mot Linköping våren 2017 när vi åkte ur SSL är också ett starkt minne, även om jag nu i efterhand känner att det kanske var det bästa som kunde hända föreningen. Då vi i lugn och ro kunde börja om och bygga laget kring unga hungriga spelare. En annan händelse är naturligtvis finalen mot Storvreta 2011. Tycker vi gör en mycket bra match och är värda att vinna efter ordinarie tid. Att vi sedan förlorar på straffar är bland det tyngsta man kan vara med om, och ibland funderar jag på att vi hade vunnit om bara domare Råsbrink hade godkänt ”Bults” straff.
Ett annat härligt minne är från semifinalen mot Dalen 2003, vi hamnar i ett underläge med 2-0 i matcher i bäst av fem. Vi lyckades vinna match tre hemma i anrika Idrottshallen, och detta var en onsdag. Eftersom nästkommande match skulle spelas på fredagen i Umeå fick vi direkt efter matchen sätta oss i bussen för avfärd. Väl i Umeå lyckades vi vinna även match fyra. Direkt efter matchen in i bussen för hemresa och förberedelse för avgörandet på hemmaplan. I match fem har Dalen ledningen på slutet med ett mål, och har ett skott mot vårt tomma mål. Bollen tog i stolpen och i anfallet efter lyckas vi kvittera genom Kimmo Eskelinen. Sedan avgjorde Magnus Hallbäck i förlängningen, och hela denna semifinalserie från bussåkandet till sudden-målet är ett starkt minne.
Naturligtvis är också segern i kvalet för några veckor sedan ett härligt minne jag kommer att bära med mig. Att få avgöra på hemmaplan inför vår fantastiska publik var otroligt starkt! Jag som varit med på hela resan vet vad det betyder för hela föreningen både ekonomiskt och sportsligt.
Ja du har som sagt varit med i både framgång och motgång, hur har du hittat motivationen att fortsätta?
Den frågan har många ställt till mig genom åren, och jag ger alltid samma svar. Det är känslan jag har för föreningen. Jag är stolt över att få representera Warberg. Sedan brinner jag för att göra spelare bättre oavsett om killen eller tjejen är 12 år eller om det är en elitspelare. Detta har jag alltid haft möjligheten att göra i föreningen.
Om vi kollar på säsongen som varit så slutade ju den på bästa möjliga sätt, hur skönt var det för din del att kunna lämna med flaggan i topp?
Eftersom jag var delaktig i att vi för första gången försvann från innebandyns finrum, så känns det mycket bra att jag kunde bidra till att vi tog oss tillbaka. Det var en häftig resa vi gjorde jag och Kent. Vi satte upp en plan att vi inom två år skulle lyckas ta steget tillbaka. Att sedan under denna tid dagligen få jobba mot målet för att sedan lyckas är en härlig känsla. Efter matchen var jag helt tömd på energi och känslor och orkade inte ens gå med grabbarna ut och fira. Kroppen var helt tom.
Berätta, vad händer i ditt liv nu när du lämnar tränarjobbet i Warberg?
Jag fick i december ett erbjudande att börja jobba på Berte qvarn i Slöinge som producerar mjöl. Med min bakgrund som bagare och att få besöka bagerier och sälja in ett kvalitetsmjöl, var det helt enkelt för bra för att tacka nej till.
Kommer du släppa innebandyn helt eller kommer du engagera dig på något annat sätt?
Jag kommer aldrig att kunna släppa Warberg. Mitt hjärta är helt enkelt för blått för det. Har en grabb som spelar i 06- gänget så det är väl inte omöjligt att jag hjälper till lite där. Sedan brinner jag för utvecklingsfrågor så det är mycket möjligt att jag kommer sitta med i någon grupp. Och, jag kommer givetvis att sitta på experthyllan under matcherna och gnälla över att det var bättre på min tid!
Vi säger stort tack Stefan för alla dessa år, och önskar dig ett stort lycka till med dina nya utmaningar!
Tack så mycket och lycka till nästa säsong!