Tidigare i veckan kunde ni läsa att Mattias Kongstad drabbats av en allvarlig knäskada som håller honom borta från spel en lång tid framöver. Här berättar han mer om känslorna, vad som väntar och sin innebandyframtid.
Mattias Kongstad värvades till Warberg 2014 från Karlstad, och skulle till helgen påbörjat sin nionde säsong i herrlaget. Han står i dagsläget noterad på otroliga 400 (!) poäng i Allsvenskan eller SSL för Warberg, men nu dröjer det alltså innan poäng 401 kommer.
I början på augusti spelade herrlaget sin första träningsmatch för säsongen mot seriekonkurrenten Lerum, och redan i Mattias andra eller tredje byte på matchen så var olyckan framme.
-Det är egentligen en vanlig duell som man har flera gånger varje match. I duellen blir det en felbelastning så foten är åt ena hållet och knät är åt andra. På nåt sätt tar jag ett steg till som jag inte visste att jag hade gjort. Det är väl då knät ryker skulle jag tro. Jag har inte kollat på situationen så mycket i efterhand för det känns bara tråkigt att lägga tid på. Det som stör mig är att jag missar bollen precis innan, så om jag hade haft lite volleyspel i mig så kanske knät hade mått bra nu, berättar Mattias.
Ett korsband som går av låter dramatiskt och smärtfyllt, hur har tiden varit efter skadan uppkom och hur har det påverkat dig i vardagen och i träning?
-Jag har också alltid hört att det skall göra riktigt ont. Där kanske jag hade tur eller vad man ska kalla det, för mig var det bara att benet domnade bort direkt efter smällen. Sen kändes det lite segt som att jag hade typ lera i knät. Jag har klarat mig ifrån den här riktiga smärtan. I början hade jag problem att gå men det var nog mest för att jag var feg och inte kunde sträcka på benet fullt ut. Nu är det bättre men jag har problem med rörligheten och att hitta den lilla lårmuskeln jag brukar ha.
Hur gick känslorna när du fick svar på magnetröntgen, jag kan tänka mig att det hinner passera många tankar?
-Jag hade ställt in mig på att det skulle vara det värsta för att inte bli helt förkrossad, men innerst inne hoppades jag fortfarande på ett bra svar såklart. Efter jag hade pratat med läkaren så var känslan uppgivenhet och att man inte visste något om vad som skulle hända den närmsta tiden. Första veckan var en riktig berg och dalbana i känslor, ena dagen ville man strunta i allt men andra dagar var känslan att jag är beredd på att göra det som behövs.
Ja du är 34 år och ett avslitet korsband medför väldigt lång och tidskrävande rehab. Hur går dina tankar kring din innebandyframtid?
-Jag ska inte sticka under stolen med att det var mycket tankar i början om jag skulle orka att lägga ner den tiden som krävs för att komma tillbaka till spel. Eller om jag skulle nöja mig med att få ett bra knä för att ha en fungerande vardag bara. Nu när jag har stått bredvid i några veckor och har landat i situationen som jag är i, då har jag blivit helt övertygad om att jag ska lyckas komma tillbaka och spela på den här nivån igen. När jag inte har deltagit på planen nu på ett tag så vill jag inget hellre än att vara där igen, och jag inser att man borde uppskatta det varje gång man får chansen att få stå på planen. Jag hoppas att jag vid sidan av planen fortfarande kan bidra med energi och glädje.
Såklart glädjande ord att höra för alla Warbergs-fans! Hur ser din närmsta tid ut med prehab och operation?
-Just nu kör jag mina övningar varje träning för att jobba upp knät inför operationen. Det jag gör nu inför operationen är lika viktig som det jag skall göra efteråt har jag fått förklarat för mig. Jag är ju ingen expert på knän, och litar därför på de sjukgymnaster och läkare jag har kontakt med. Hur tråkigt det än är att göra de här övningarna varje dag så försöker jag intala mig själv att jag mår bra av det senare. Angående operationen så försöker vi få fram en så snabbt som möjligt och jag hoppas att det ska lösas på ett bra sätt så snart som möjligt.
Till sist då, har du och manager Astbrant diskuterat något kring att involvera dig kring laget på något sätt, och i så fall hur?
-Vi har pratat lite om det och jag ska vara med på matcherna i båset och försöka hitta min roll där. Sen vad den blir får vi nog se efter ett par matcher, vad jag kan bidra med och om Ludde och Asta behöver hjälp med något. I annat fall tar jag rygg på den finaste vi har, Ingo (materialförvaltare), han behöver säkert hjälp med något vettigt!
Huruvida Mattias finns med i båset i någon form redan på söndag när herrlaget spelar premiär återstår att se. Klart är i alla fall att han inte på något sätt har gett upp sin innebandykarriär vilket skänker hopp och glädje i en annars tuff tid!
Vi tackar Mattias för intervjun och önskar honom ett stort lycka till med både operation och kommande rehabilitering. Räkna med att vi följer upp hans situation framöver!